Slutet var så nära

Så var dagen kommen. Slutbesiktning och slutsamråd. Vi har fått frågan om när vi kan flytta in, i flera veckor. Jag har varje gång svarat "om det går som det ska kan vi nog göra det den 1/11". Olyckskorp och realist som jag är, har jag hela tiden haft en känsla av att inte heller detta ska gå lätt. Tyvärr hade jag rätt.

Kl 9 kom Lennart. Besiktningsmannen. En oerhört sympatisk person. Sen kom. Ingen mer. INGEN mer än vi själva var på plats. Ingen byggare. Ingen mammut. (Senare fick vi via mailautosvar veta att både Niko och JP är på semester och återkommer den 7/11. Så LÄMPLIGT då....).

Besiktningen tog fem (5!) timmar. Mycket pga att han inte hade någon att fråga och vi inte visste vilka papper som var viktigast för honom. Men hur som helst så gick det bra. Det blev avvikelser, som det brukar bli, men inget som hindrar oss från att ta över huset från entreprenören. Det handlade om nån plåt som låg fel på taket, ojusterade dörrar överallt, svackor i parketten etc. Men inget allvarligt egentligen. Lennart var noggrann, trevlig och alldeles rimlig. Han tog inte upp petitesser i onödan. Mycket bra. Kändes tryggt.

En snabb Burger King-lunch och sen tillbaka till huset för att möta vår KA och byggnadsingenjören från kommunen.

Sen vet jag inget mer. Det blev liksom tilt i huvudet. Ska försöka komma ihåg ändå...

De kom in. Blev erbjudna kaffe. Hon ville inte ha för hon kan inte sova om natten om hon dricker kaffe. Nänä.

Sen berättar hon att hon har med sig fel kundmapp. Hon drog nåt om att det var så mycket och hon gick på toa och hon hade så många mappar på bordet så hon tog fel. (Senare fick vi veta av KA att det var grannens mapp hon fått med sig och troligen trodde att hon skulle använda, men skyllde på toabesök...)

De kom in i köket och hon stannade och drog efter andan. Men!, sa hon. Det här är ju fel! Vadå...? Ni har ju ingen ho vid hällen!

Där gick jag in i affektläge. Jag kunde inte hålla mig. Jag förklarade att vi hade mailat just om detta. Att jag hade frågat henne och hon hade skickat länkar till Boverket och att detta var ett råd. Ett "bör". Hon vände sig till vår KA som hänvisade till en annan diskussion han bevittnat (för jag antar att han inte hjälpte till...) där kunden till slut gav med sig mot en kollega till kommundamen. Nån mer kommentar kom och där brast det för mig och jag öste ur mig hur besvikna vi är på honom som KA och hur bedrövligt det här projektet har varit. Han gick i försvar och berättade hur en KA ska jobba (alltså inte alls om alla andra KA i Sverige jobbar). Hon började tycka synd om, och sa sånt som "oj då, vad tråkigt att göra, oj oj oj då...). Håkan gick också igång.

Jag kände där och då att hon faktiskt på riktigt ville göra om i vårt kök. Vårt installerade kök med de dyra bänkskivorna i granit, ville hon göra om. Panik...

Jag hävdade mailen och hon frågade "var det såhär på ursprungsritningen?". Eh. Ja. Den som vi fått bygglov på ja. Just på den. KA-mannen nickar och mumlar "ja, har ni en stämplad bygglovsritning med den här lösningen så är det ju klart".

Det där utfallet präglade hela mötet sen. Vi försökte alla samla oss och var låtsastrevliga.

Medan KA och Håkan gick igenom dokument och pärmar, gick jag med henne runt i huset. Hon höll i de senaste ritningarna och hade ju ingen aning om vad som var ändrat från originalet. Hon hade ju inte ens våra papper med sig. Hon öppnade varje fönster. Hon mätte från golv till fönsterkarm. Hon sa "åh" vid bastun och kaminen. Hon undrade om vi skulle ha buskar eller staket på tomten så ingen ramlar ner. I tvättstugan fick hon agera äntligen. Vi har ju inget låst kemikalieskåp! Måste skaffa!! Visst, ja jag. Inga problem. Vi skaffar...

Vi fortsatte runt och hon tittade lite oseende och flummigt och frågade lite för många gånger om samma sak och det var oviktiga saker som bara avslöjade att hon inte har koll på vårt ärende.

När vi kom tillbaka till köket började de rota i diverse papper och kontrollplaner och annat. Hon verkade faktiskt fatta trögt. Hon frågade hur många gånger som helst om sotning och OVK. Hon frågade om besiktningar och kontroller på ett märkligt sätt. "Hur gick utmätningen? Är huset på rätt plats?" å sånt, som hon rimligen borde ha koll på eller gå ut och inspektera.

Det fortsatte i den lätt röriga andan. Hon bad mitt i alltihop om ursäkt för den där gången hon inte kom (hon missade tiden två ggr) och fick liksom till det med att hon ändå inte skulle ha sett problemet med köksön eftersom hon bara skulle varit där en halvtimme...? Eh?

Så när vi trodde att vi var klara och försökte på olika sätt få ur henne om vi skulle få vårt slutbesked, hittade hon egenkontrollplanen som elektrikerna skrev igår kväll. De skrev noggrant och hon erkände att hon sällan skådat bättre protokoll. Men det saknades ett elsäkerhetsintyg. Vad är det?, undrade vi. Hon förklarade det som att det är ett bevis på ett certifikat. Ett behörighetsintyg, typ. Och sen säger hon att det i Sverige är ansvarige elektrikerns personnummer. OK. Det blir svårt, säger vi, inkl KA. De har ju inte svenska personnummer i Finland. Hur som helst. Vi måste ha det där numret eller vad det kan vara. Bara måste. Vi försöker få ur henne hur hon tänker göra med beskedet. Då flummar hon nåt om att vi kan flytta in grejer. Det är väl bra... Well. Säger jag försiktigt. Det kommer ju en gräns då vi liksom inte bara kan flytta grejer längre utan även oss själva. "Jag vill inte göra det krångligt" säger hon. HAHA! Det är ju det enda hon gör!!

KA försöker hjälpa mig och ber kommundamen att vara lite tydlig. NÄR kan vi flytta in?

Hon fortsätter att vara rörig och hävdar att just HON tycker att just elsäkerhetsintyg är viktigt. Det kanske inte alla på kommunen tycker men HON tycker det. Men hon vill inte krångla till det...

Vi börjar direkt att mailbomba Niko och JP. Givetvis har de autosvar om att de är på semester. BÅDA TVÅ!!! Kommer tillbaka 7/11. Vi försöker förklara för kommunladyn att det inte är särskilt lätt att få besked från elektrikern - men "det kan ni väl få i morgon det där numret så får ni slutbesked sen?!". Eh. Nä. Det funkar inte riktigt så. Vid det här laget förstår även KA att det inte funkar riktigt så. Vi vet fortfarande inte vad det här numret har för betydelse för inflyttningsdatum men det verkar väldigt, väldigt viktigt.

Håkan ringer en kompiselektriker. Ett alternativ är nämligen att vi får en svensk elperson att intyga att allt är bra gjort och ta på sig det ansvaret. Han är inte sugen.

Håkan ringer en annan mammutbyggare som har haft samma elektriker. Han svarar inte.

Vi hittar ett mobilnummer till ansvarige elektriker på protokollet. Håkan ringer det. Finnen förstår inte Håkans talade engelska. Ber om ett mail.

Då har kommundamen bråttom. Hon kan verkligen inte vänta mer. Hon måste gå. Hon går iväg. KA viftar med ett papper. "Oj, tappade jag det?" säger snurrpannan.

OK. Vi ska försöka jaga rätt på numret och när hon får det får vi slutbeskedet.

En kvart efter att hon har gått får vi numret!! Jag skickar det till henne genast och vi åker hem. Helt slut.

Kollar mail lite senare. Hon har svarat. "Konstigt nummer det där. Det ser inte ut som ett personnummer. Ser mer ut som ett organisationsnummer." WHAT???? Det är en FINSK elektriker!! Har de SVENSKA PERSONNUMMER???

Hon har ju fan inte fattat nånting. Dessutom ska hon ha protokollet. Originalet. Tror inte det väl?

Well. Jag börjar googla. Är ganska bra på det, tycker jag själv. Hittar formatet för finska organisationsnummer. FO-nummer kallas det. Hittar just den här elektrikerns FO-nummer. Det har inte alls samma format som ett svenskt organisationsnummer.

Just nu vill jag bara stänga av och vakna upp när det är klart. Nu handlar alltså vårt tillträde till vårt eget hus om att hon vill ha fram ett svenskt personnummer från en finsk elektriker. Det lär dröja...

(Ber alla språkpoliser om ursäkt för tempusbytet i berättelsen, men jag skyller på ilskan).